Fan. fan. fan...
Trodde seriöst aldrig att jag ens skulle bli såhär. Vill inte säga det. Vill inte inse. Vill inte. Trodde inte. Skulle inte. Insåg det då det längre inte var aktuellt. Då han sa klart och tydligt att vi inte passade ihop. Det var då. Då insåg jag att jag tror jag fallit för en person bakom en fasad jag som satt upp för att inte ens kunna se den känslan. Det var som jag då flög över fasen fastnade direkt i känslan som då hade blivit den omvända. Inte den härliga bra. Utan den dåliga känslan som jag ville undvika så mycket som möjligt. Det är nu försent.
Jag vet att jag kanske överdriver men varför känner jag såhär då? Varför? Det var ju ingenting. Eller? Asså nu får jag ge mig. Eller? Asså va? Detta är inte jag. Men men. Ibland kan det kännas konstigt. Och det gör det. Detta känns konstigt, fel och inte rätt. Vad fan hände liksom?