talet
Har ni någon gång varit med om att man behöver slitas mellan två personer och sen fått ångest för vilken av personerna ni ska gå till? Att ni sen känt er elaka om ni då valde den ena och inte den andra? För det har jag, flera gånger. Då har det inte varit mellan två kompisar utan värre, mina skilda föräldrar.
Att konstant behöva vara emellan två personer man älskar mest på hela jorden är hemskt. Att konstant själv behöva känna skuld när väljer att vara med mamma eller tvärtom var, eller rent ut sagt är, förjävligt. Ni vet den här känslan att man sårar någon, ni vet antagligen hur den känns och då kan ni förstå mig.
Jag skulle ljuga om jag skulle säga att mina föräldrar bråkade mycket för det gjorde de verkligen inte. Men det betyder inte att jag inte växt upp i en familj med skrik och bråk som vardag. För det har jag. Min styvmamma och pappa grälade jämt. Så mina småsystrara vet hur det är att ha föräldrar som bråkar. Vet dock inte vad som är värst, att ha föräldrar som är tillsammans och bråkar eller föräldrar som är skilda men som man behöver stå emellan? Både alternativen ger säkert lika mycket skuldkänslor ändå.
Ni som sitter här nu kanske har varit med om detta mellan era föräldrar men antagligen mellan kompisar och visst är det jobbigt? Jobbigt att behöva välja vem man ska tillfredställa.
Vissa gånger så känner mig jag som den här bilden av Francis Bacon som heter Head nummer 6. Bara att man vill ställa sig och skrika rakt ut men ändå inte så att någon märker att det är en själv som skriker. Bara för att få ut all aggression som jag har fått för att mina föräldrar har satt mig i på grund deras skilsmässa och misstag.
Mina föräldrar skildes när jag var ett år gammal så själva skilsmässan var inte direkt en traumatisk upplevelse. Men efter det har jag, så länge kan minnas, ända tills idag hela tiden behövt tänka efter om hur jag kan kompromissa mellan dem. Även fast jag nu är 18 och mina föräldrar egentligen inte har någonting att säga till om så sitter det fortfarande kvar i ryggmärgen.
Men min mamma sa faktiskt något klokt här för ett tag sedan. Jag satt i en situation där jag som vanligt behövde välja mellan mina föräldrar. Då säger hon något som gjorde det hela lite lättare: ”Du behöver inte alltid tänka på vad vi vill. Du är 18 år nu och stor nog att göra dina egna beslut. Anledning till att vi tjatar på dig är bara för att vi både vill vara med dig”.
Och hon har rätt. Det handlar inte om att de vill sätta mig i en jobbig situation och göra så att jag mår dåligt. Det handlar inte heller om att det vill bevisa för varandra att jag gillar den ena eller andra mer. Det handlar faktiskt om att tjatar på mig för att de vara med mig och för att dom älskar mig för just den jag är. Så tvivla aldrig på att dina föräldrar älskar dig eller att det inte vill vara med dig för att varje förälder älskar sitt barn vare sig det visar det eller inte. Så om dom någon gång tjatar på dig så är det bara för att de faktiskt älskar dig. Glöm aldrig det.
Guuuuuuud vad bra hanna, blev jätterörd verkligen! Jättejättefint var det. och det säger jag inte bara för att det är du. det var verkligen jättebra
<3
FIIIIIIIINT! kände igen mig som fan! seriöst asbra Hanna! du kommer få MVG! och jag blev ägd för jag sa ju idag att du inte skulle skriva talet idag...hehe, sorry! Men seriöst, jag har typ aldrig läst en sådan text om skilda föräldrar där jag kunnat sätta mig inte så mycket och känna igen mig. Fyfan vad braaa!! :D<3