.

Den där ständiga jävla oturen. Va fan liksom?! Fel fel fel blir de ju bara hela tiden. Och där mitt i natten blev helt plötsligt mitt London känslomässigt. Den där obrydda attityden håller inte livet ut. Att inte bry sig och bara leva och inte fastna i känslor och skit. Den har funkat ganska länge nu. I 4 år tror jag faktiskt. Ligga på och inte ta med känslor. Som en dude. 

Men nu tog de stop. Stop tog de i samma veva som han sa att han inte ville ha något. Då och där slängdes man ner i något som heter olyckliga kärlek säcken. Och inte fan är de lätt att ta sig upp. Den går att gräva hål i för gräva sig in i en annan säck, genom att byta dude. Men att ta sig upp och ur och börja andas och tillbaka till sitt "som en dude"- attityden den är svår. Svår som fan. De lär bli att man bara byter säck. Men även de är ju inte superlätt. Du måste först försöka att ens se igenom säcken för att hitta en ny säck att hoppa till. Sedan måste du kämpa för att få den säcken att komma nära för att ens kunna hoppa över. Genom en säck liksom. 
Vilket jävla babbel. Käften pårej. Allt detta kallas känslor och depp. Saknar familjen gör man också. Nu under juletider. För mycket känslor i denna stackars lilla kropp. Den pallar inte. Den signar ut. Slut.