.

Känner du också ibland hur det ofta är en själv som alltid får bidra till att en vänskapsrelation ska fortsätta existera? Att det alltid är du som får ringa, alltid är du som får skicka ett sms och fråga hur personen mår eller alltid är du så får fråga om vi någon gång ska ses för än gångs skull.

Hur svårt kan du vara? Skicka bara ett litet sms och fråga hur jag mår. Det kan inte vara så svårt. En liten sak kan göra mycket ibland. När man sedan verkligen säger till att det vore roligt  om du kanske kunde höra av dig någon gång så tas det verkligen inte på allvar. Utan det bara blir  "Okej jag lovar att jag ska göra det. Förlåt". Man hoppas då för sig själv att detta verkligen kommer att bli sant. Ett hopp om att hon/han verkligen menar det den här gången.
Det är precis som kärlek. Hoppet fylls för att personen verkligen betyder/betydde något för en, men varje gång så efter en månads tid så tänker man för sig själv att hur kan jag vara så dum att faktiskt tro det skulle ge denna gång när det verkligen inte har skett innan.

Sedan när person messar av en helt annan anledning, typ om han/hon kan få låna pengar, en film eller bara ett smycke så dör det där andra bort för personen fortfarnde betyder. Eller i nuläget kanske betydde något.