.

Sitter och gluttar på tv och jag tittade lite på bloggar och helt plötsligt känner jag hur trött jag blir på allting som vi, för det mest tjejer, klagar på. Jag säger verkligen inte att jag inte klagar för det är jag verkligen är expert på. Men jag vill verkligen inte att det ska vara så. Man klagar över hur jobbigt allting är och hur ful man är och det största problemet att man inte har den såkallade "prinsen". Varför kan man inte bara nöjd över hur man är och det man har? Vännerna, familjen, kanske dom bra betygen man har, dom sakerna som man verkligen gillar med sig själv. Varför uppskattar man aldrig de?

Det vore ju verkligen underbart att säga att man är nöjd. Jag kan ibland känna att jag är nöjd. Att skaffa en pojkvän kanske gör saken bättre men vad händer sen då? Vad kommer härnäst som man kommer klaga på? Att det är något fel på en själv? Att det är något fel på något som man gör? Att tänka att just "prinsen" kommer fylla de tomrum som man har inom sig är konstigt att säga. Fyll tomrummet med kärleken från vännerna. Pojkvännen är kanske bara en bonus men de nuvarande tomrummet, fyll de med annan kärlek. Kärlek från bästa vännerna, kärlek från familjen, kärlek från husdjuret, kärlek från den där grannen i huset brevid som alltid hälsar när du är påväg någonstans. Gör de lilla som du kanske inte lägger märke till, gör det till något stort och ta en det stort. Tomrummet kommer att fyllas tillslut.

Jäklar vilket långt och allvarligt inlägg. Men men.. fick bara en liten kick av att skriva av min lite tankar. Och som sagt man tänker mycket men allt som man tänker kanske inte alltid visas. Jag kan tänka såhär nu men imorgon så känner jag också tomrummet efter "prinsen". Det är så livet är.

Ta in kramen som du får och gör den till något stort!