.

Min dag har verkligen varit bra idag men det är alltid såhär på kvällarna som allt tankar kommer. Alla jobbiga tankar. Alla dåliga tankar som inte går att vända till bra tankar.

Nu känns det verkligen som om jag är tillbaka till ruta ett. Ruta ett där det innebär att det inte finns något. Absolut ingen. Ingen man tänker på. Ingen som det pirrar i magen när han går förbi. Ingen som man vill ha. Och absolut ingen man kan få. Absolut ingen. Ge mig nytt folk. Ge mig nytt ögongodis som kan förvandlas till prins. Ge mig kärlek. Ge mig lycka. Ge mig för i helvete en jävla pojkvän innan jag frågar någon om ett rep så jag kan hänga mig själv.

Du skrev förut Maja att Jag Marie och Angelica var dom som går framåt. Du går framåt. Angelica går framåt. Marie går framåt. Ingen går bakåt för om någon av oss hade gått bakåt så hade iallafall jag nog varit kvar på Kreta nu. Jag står iallafall och trampar på en och samma ruta och vet inte vilket håll jag ska gå. Frågan är om jag vet vilket vilket väg jag ens vill gå. Om jag ska gå någon väg så måste jag våga annars är det ingen idé. Och om jag står kvar så dör jag. Så jag står i en återvändsgränd där man inte kan återvända.